Risken att en familj, som redan är drabbad av suicid, på nytt ska drabbas är förhöjd. Vi har tidigare också sett att risken tycks vara mer förhöjd om man exponeras i barn- och tonårstid än som ung vuxen. Risken för eget suicidförsök hos barn som nått vuxen ålder ökar också något mer om det är modern som gjort suicidförsök än om det är fadern.
En fråga är om denna risk är genetiskt eller miljömässigt betingad? I en studie studerades tidigt bortadopterade barn, som alltså inte exponerats för den biologiska förälderns suicidhandling. Risken för att barnet senare skulle göra suicidförsök var inte förhöjd om det bara fanns en biologisk förälder som tagit sitt liv eller gjort suicidförsök. Risken var inte heller förhöjd om adoptivföräldern vårdats på psykiatrisk klinik innan barnet fyllt 18 år. Vi fann däremot fyra gånger högre risk om suicidalt beteende fanns hos en biologisk förälder och adoptivmodern dessutom varit föremål för psykiatrisk vård, som ett tecken på gen-miljöinteraktion.
Studien som nu publiceras i American Journal of Psychiatry är ett samarbete mellan Johns Hopkins och Bo Runeson, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet. Studien bygger på svenska registerdata från 1973 till 2003 och är en retrospektiv kohortstudie som innehåller 2 516 individer med en biologisk förälder som gjort suicid eller suicidförsök och 5 875 individer med en biologisk förälder som vårdats för psykisk störning men inte gjort suicidförsök. I dessa grupper undersöktes om det faktum att adoptivföräldern vårdats på psykiatrisk klinik modererade frekvensen av suicidförsök hos det adopterade barnet.
Resultaten tyder på att det biologiska arvet kan påverkas. Att tidigt identifiera och behandla psykisk störning hos föräldrar kan vara ett steg för att hindra att benägenheten för suicidhandlingar får betydelse i nästa generation.
Wilcox HC, Kuramoto SJ, Brent D, Runeson B. The interaction of parental history of suicidal behavior and exposure to adoptive parent’s psychiatric disorders on adoptee suicide attempt hospitalizations. Am J Psychiatry 2012;:. 10.1176/appi.ajp.2011.11060890
Se artikel Wilcox et al 2012 AJP/pdf